feelingfucked

Idag, lördagen den 21'e maj 2011, ska jorden gå under. Det är i alla fall vad tidningarna skriver. Tydligen har någon gammal gubbe sagt att det är så. Han hade visserligen fel förra gången han sa att jorden skulle gå under, men då visade det sig att han hade räknat fel. Jag vet inte riktigt hur man räknar ut att jorden ska gå under så jag förlåter honom. Det kan ju inte vara helt lätt, tänker jag. Men nu ska det visst vara på riktigt. Jävlar i min låda.

Det är ingen bra dag för mig att dö på. Jag är förkyld och hostar. Febersvag. Jag önskar att jag hade fått vara frisk min sista dag i livet. Att jag hade kunnat vara ute i solen och kanske, kanske blivit lite berusad. Istället har jag legat nedbäddad i soffan och tittat på läskiga program om ormar och människor som inte är smartare än en femteklassare. Nu funderar jag på att avsluta dagen med en film. Innan allting stannar, innan jorden går under.

Åh. Jag vill ju vara full idag. Bara vandra omkring i ett härligt rus och le. Fan.

Nej, nu känner jag mig redo. För soffan. Döden däremot tror jag aldrig att man kan vara beredd på. Den får komma när den kommer. Om jag lever imorgon ska jag berätta om något från min barndom tänkte jag. Väl mött då.

Det är något fel på brandvarnaren som är installerad i hallen. Den liksom tjuter till lite då och då. Jag skulle tippa på att det är batteriet som börjar ta slut, men helt säker är jag förstås inte. Detta har i alla fall pågått i några dagar nu så när jag kom hem från träningen tidigare idag så fick jag nog, drog fram en stol från köksfönster och tänkte att det nu var dags att äntligen åtgärda det där eviga pipandet. Problemet är bara att dom jävlarna som installerat min brandvarnare var riktiga klåpare. Det står nämligen att man ska vrida åt ena håller för att öppna det, och åt andra håller för att dra åt. Bra, toppen, perfekt. Jo, om skiten hade suttit fast. När jag försöker dra åt något håll så snurrar skiten bara runt, runt, runt. Det biter liksom inte. Och när jag försöker greppa tag i den med två händer för att hålla fast den så kommer jag hela tiden åt test-knappen av misstag. Den där förbannade knappen är så oerhört korkat placerat att jag får god lust att ringa upp snubben som konstruerade modellen och fråga vad tusan han tänkte med. Men å andra sidan tänker jag att om bara brandvaranaren hade suttit fast ordentligt från början hade det inte varit något problem. Åh.

Jag fick i alla fall ge mig till slut. Av respekt för grannarna då jag förde ett satans oljud. Det är i alla fall den officiella förklaringen. Imorgon är det jag som köper ett nytt batteri och ber pappa fixa det där. Man vill ju inte brinna inne liksom.

Det är märkligt det här med tid. Timmar som försvinner, dagar som går. År efter år som flyter samman och blandas ihop. Jag var världens ensammaste människa. För tio år sedan. I alla fall kände jag mig som det. Idag är det lördag. Klockan är strax efter nio på kvällen och solen har precis gått ner över horisonten och lämnat denna härliga försommarkväll att frysa ihjäl. Själv sitter jag inne. Ensam och varm. Jag antar att det inte finns något ont som inte för något gott med sig.

Nämnade jag att det är lördagkväll? I mitt vitrinskåp står det alla möjliga sorters alkoholhaltiga drycker och väntar på att förtäras. Och även om jag känner ett oväntat starkt sug efter att berusa mig så tänker jag nej, inte ikväll. På Spotify slumpas Jumper på och jag sjunger med i löjlig men ändå härlig 90-talsrefräng om tapetklister under någons skor. Nu, tänker jag. Nu vore det rätt härligt att vara full.

Mina vänner är och grillar. Dom är säkert glada och lite fulla. Någon tyckte att det var en bra idé att jag skulle ansluta och umgås lite. Men även om jag uppskattade inbjudan så tackade jag nej. Jag känner mig inte helt bekväm med deras andra kompisar. Och jag tror minsann inte att dom känner sig så bekväma med mig heller. Jag tror dom tittar på mig och ser en gammal trött jävel utan stil, attraktivt utseende eller attityd. Och vet ni vad? Jag klandrar dom inte.

Jag sitter här ikväll och saknar. Gamla vänner, gamla kärlekar. Tider som sedan länge tagit slut och försvunnit. Det är märkligt det där med saknad. Hela "gräster är alltid grönare på andra sidan"-tänket. Varför känns alltid det som man lämnat och tagit farväl av som det bästa som hänt en? För ett drygt år sedan tog det slut med en flicka som jag tyckte mycket om. Hon hemsöker mig än. Det var ganska stormigt, men kvar finns bara det fina. Ja, det är konstigt det där med saknad. Och tid. Fan vad konstigt det är ändå. Ändå.

Ändå.

Frukost sägs ju vara dagens viktigaste mål. Snicksnack, säger jag. Frukost är dagens tråkigaste mål. Vem tusan är hungrig på morgonen? Dessutom är det så lätt hänt att frukosten ser precis likadan ut dag efter dag, vecka efter vecka. Det kan vara allt från någon torr smörgås med en ostskiva på till en tallrik cornflakes och ett glas juice.

Själv ser jag mig som ett föredöme som vägrar fastna i tråkiga rutiner. Igår till exempel åt jag en vanlig Svenssonfrukost; två grova smörgåsar med billig kalkon på. Sen när jag vaknade i morse så kände jag mig lite mer exotisk, lite mer spännande. Så idag blev det glasstårta till frukost. Ärligt talat hade jag väntat mig applåder och allmänt ståhej kring mitt originella val, men istället var det mest folk som pratade om hur ohälsosamt det var med glass till frukost. Jag hade god lust att bara ställa mig upp och skrika:

MEN NI ÄR JU FÖR FAN FETA SOM GRISAR ALLIHOPA, LÅT MIG ÄTA MIN JÄVLA GLASSTÅRTA I FRED!

Men det gjorde jag förstås inte utan istället skrattade jag lite blygt och nickade instämmande. Sån är jag.

(anledningen till att jag åt glasstårta till frukost idag är inte att jag är en så häftig person som jag vill ge sken av att vara. nej, faktum är att det var min pappa som bjöd eftersom han fyller år idag och då vi inte har någon fungerade frys här på jobbet så fick det bli frukostfika. i övrigt är sanningshalten i inlägget ovan mycket hög)

Hon har precis gått och lagt sig. Ja, min vän alltså. Kvar finns bara hennes ord. Vi pratade om kärlek. Och om känslor. Hon har snöat in på en snubbe och nu var allt suddigt, luddigt och oklart. Jobbigt såklart, men jag tror att hon kom fram till vad som behövde göras till slut. Fast jag vet av erfarenhet att det är lätt att säga en sak och sedan göra en annan. Vi får väl se vad det slutar. Jag önskar henne i alla fall inget annat än lycka.

Hursomhelst så fick vårt lilla samtal mig att tänka efter. På relationer i mitt liv som varit suddiga, luddiga och oklara. Det är förstås alldeles för många. Och på tok för massivt för att gå in på i detalj såhär en tisdagsnatt som denna. Men något måste jag förstås bjuda på nu när jag trillat in på det här spåret.

När jag var ung så var det många som tyckte att jag var svår. Mystisk och inåtsluten. Jag vet egentligen inte varför, det bara var så antar jag. Och det låg antagligen inte så mycket sanning i dom påståendena. Däremot var jag mentalt störd. Det kan låta hårt men jag vet inte hur man annars ska kunna förklara att jag bad en tjej jag pratat med ett längre tag, och som jag faktiskt tyckte väldigt bra om, att sluta skriva till mig utan förklaring. Hon blev ledsen och även om jag saknade henne ibland vill jag minnas att jag var ganska nöjd med hur det blev till slut. Anledningen? För att hennes skrivspråk inte var... attraktivt nog. Jag ska inte säga att jag går igång på att se en versal följas av ljuvliga gemener, men jag tycker fortfarande att det är snyggt och lite sexigt när tjejer skriver ordentligt. Idag hade jag nog kunnat leva med att dejta en tjej som inte skriver perfekt svenska men det var annorlunda då. Det är väl bara att konstatera att jag var en trasig tonåring. Knäppt var det i alla fall. Jävligt knäppt till och med.