feelingfucked

Jag parkerar bilen utanför min lägenhet. Det är bara minuter innan det att klockan är 23:30 och jag är lite trött. Jag öppnar dörren, sliter med mig träningsväskan som ligger i passagerarsätet och kliver ur bilen. Står utanför bilen några sekunder och kan ännu en gång konstatera att det är ganska kallt ute. Då jag likt många andra människor inte gärna fryser så beslöt jag mig för att trotsa den tillfälliga koma jag hamnat i, låsa bilen och gå in i lägenheten. Det är då jag känner att min vänsterhand plötsligt tappar all kraft, och att någonting glider ur mitt grepp. I ett desperat försök att fånga det fallande objektet viftar jag till med högerhanden på vinst och förlust. Och även om jag träffar med handen så fungerar inte min gripklo som den ska och allt jag lyckas åstadkomma är att jag förskjuter landningsstället en halvmeter i sidled – rätt ner i en djup snödriva.

Det är då det slår mig. Det lilla föremål jag nyss tappade och viftade in djupt ner i en snödriva är inget annat än min mobiltelefon. Och nu är allt jag ser av den ett litet hål i porös nysnö. Fan också.

Nu kunde jag utan större svårigheter gräva upp den, skynda mig in och påbörja upplivningsförsöken. Och såhär dryga 12 timmar senare verkar den fortfarande fungera. Det känns skönt. Visserligen är den från stenåldern och skulle onekligen behöva bytas, men jag vill göra det på mina villkor. Ni vet, säga hejdå på ett värdigt sätt. Inte bara dumpa den i en snödriva och sen glatt konstatera att den visst inte tålde vatten så bra.