Tack.
Igår när jag satt i bilen på väg till föräldrahemmet i Moholm åkte jag igenom ett litet samhälle. Ska jag vara ärlig är det nog överdrivet att kalla det ett litet samhälle, för allt som finns är några hus längs vägen i ett par hundra meter och sen är det skog igen. Hursomhelst.
Så jag sitter där bakom ratten och allt är som vanligt. Ni vet; man saktar ner för fartkameran, tycker att himlen är rekordtråkigt grå och gnäller högt över den dåliga musiken på radion trots att man är ensam i bilen. Men så plötsligt händer något. Längre fram på vänster sida ser jag två blonda flickor. Dom är unga och oförstörda. Jag ser dom skratta och le medan dom hänger på staketet som drar en gräns mellan den gröna gräsmattan och asfalten. När jag närmar mig så tittar den ena flickan upp, ler ännu lite mer och börjar vinka åt mig.
Jag önskar att jag hade varit lite coolare. Bara lyft högerhanden och vinkat tillbaka lite sådär långsamt och högtidligt. Men det gjorde jag inte. Nej, istället jag slänger upp min vänsterhand helt okontrollerat och börjar vinka tillbaka som om jag var besatt av någon sorts demon. Ska jag vara ärlig vet jag inte varför. Jag antar att jag blev så glad bara. Det kanske låter konstigt hur något så trivialt som ett leende och en viftande hand från ett barn kan få en att nästan tappa kontrollen av glädje. Men jag vet inte. Jag har nog aldrig behövt mer än så.
Så jag sitter där bakom ratten och allt är som vanligt. Ni vet; man saktar ner för fartkameran, tycker att himlen är rekordtråkigt grå och gnäller högt över den dåliga musiken på radion trots att man är ensam i bilen. Men så plötsligt händer något. Längre fram på vänster sida ser jag två blonda flickor. Dom är unga och oförstörda. Jag ser dom skratta och le medan dom hänger på staketet som drar en gräns mellan den gröna gräsmattan och asfalten. När jag närmar mig så tittar den ena flickan upp, ler ännu lite mer och börjar vinka åt mig.
Jag önskar att jag hade varit lite coolare. Bara lyft högerhanden och vinkat tillbaka lite sådär långsamt och högtidligt. Men det gjorde jag inte. Nej, istället jag slänger upp min vänsterhand helt okontrollerat och börjar vinka tillbaka som om jag var besatt av någon sorts demon. Ska jag vara ärlig vet jag inte varför. Jag antar att jag blev så glad bara. Det kanske låter konstigt hur något så trivialt som ett leende och en viftande hand från ett barn kan få en att nästan tappa kontrollen av glädje. Men jag vet inte. Jag har nog aldrig behövt mer än så.
