Paradise-Patrik

Hej. Det var ett tag sedan men nu kör vi.
 
Såg ni Paradise Hotel-finalen? Det gjorde nämligen jag. Det, och alla andra program av årets svenska upplaga. Alltså, alla andra program. Inte en minut missade jag. Ni får tycka vad ni vill om det men så är det. Jag skäms inte. Tvärtom faktiskt. Jag är stolt över att ha sett varenda sekund av årets upplaga av Paradise Hotel. Stolt och lite glad. Det har varit underhållande. Avslappnande. Bra TV, liksom.
 
Tyvärr verkar jag skrämmande ensam om att känna så. För nästan uteslutande när man läst om Paradise Hotel har det var varit i samma mening med ordet "skämskudde". Folk som erkänner att dom tittar på det men som känner att dom måste påpeka att dom egentligen skäms när dom gör det. För det är ju så dåligt och pinsamt. Korkade människor som gör korkade saker.
 
Sen finns det dom som tror sig vara bättre människor än oss som tittar på Paradise Hotel eller andra dokusåpor av liknande karaktär typ Big Brother. Dom tycker att det är ett tecken på intelligens att avstå sån skit. Att det är ovärdigt dom att sänka sig så långt. Och visst, dom får väl tycka det då. Men dom måste alltid ta det steget längre. Det räcker inte med att påpeka sin egen överlägsenhet dom stackarna som faktiskt tittar. Nej, dom måste också kasta skit på dom som gör det. Berätta vilka stackars jävlar det är, hur otroligt korkad man måste vara för att uppskatta sånt skräp. Sen att dom sitter där och käkar chips framför Melodifestivalen eller slaviskt följer Gladiatorerna är inget som bekommer dom.
 
Jag tycker synd om dessa typer av människor. Precis som dom antagligen tycker synd om mig. För Paradise Hotel är underhållning för mig, ingenting annat. Det är en knapp timme tre gånger i veckan där jag kan ligga i soffan och inte tänka på något annat än vad som försigår på ett lyxhotell någonstans i Mexico. Där unga människor dricker sprit, bråkar, festar och knullar. Ni kan kalla den typen av TV värdelös. Ni kan kalla den ointelligent och intetsägande. Ni kan till och med hävda att den bidrar till att göra folk dummare om ni verkligen tror det. Men ni kan inte säga att det inte är underhållning. För det är det. Precis som Gladiatorerna och Melodifestivalen så är det något som folk tittar på för att koppa bort vardagen lite. Tänka på något annat en stund.
 
Ja, jag har alltså tittat på vartenda program av Paradise Hotel den här säsongen. Inte en enda sekund gick mig förbi. Och nu frågar jag dig - borde jag skämmas? Är jag dummare nu än innan? Inte det alltså? Det var allt.
Tack för mig.
Paradise-Patrik

Nytt år, nya tidsfördriv.

Jag spelar FreeCell på datorn för säkert elfte gången idag. Oftast brukar jag vinna men nu håller jag på att förlora. Korten ligger inte som jag vill och jag har fullt med kort överallt. Inser plötsligt att det är helt jävla kört. Att om jag flyttar ett enda kort till så är det över. Fan. Först känner jag ingenting men ganska snart blir jag istället arg och lite ledsen över att inte kunna besegra ett simpelt kortspel. Besviken liksom. Och min fina, fina statistik. Som jag har vårdat den, ömt som ett litet Jesusbarn. Jag har spelat 155 gånger, säger datorn. 152 vunna partier, tre förlorade. Imponerande, eller hur? Som om jag vore världens bästa FreeCell-spelare. Men statistiken ljuger. Jag fuskar.
 
När det går dåligt, när jag håller på att förlora, så stänger jag av spelet på ett sätt så att datorn inte registrerar att det gick åt helvete. Så när datorn säger att jag spelat 155 gånger vet den inte att jag kanske har spelat närmare 200 gånger och att jag har lurat den nästan en fjärdedel av gångerna. Varför, frågar du dig. För att jag alltid vill vinna förstås. Jag vill alltid vinna.
 
OBS. Korten på bilden ovan har ingenting med texten i övrigt att göra. OBS.

378 dagar senare.

Det är alltid roligt att hitta något gammalt som man lagt undan och glömt bort, oavsett om det är en tablettask du fått av din före detta kärlek eller bara en massa ord om ingenting som en gång i tiden tydligen var viktiga nog att skrivas upp och förevigas.
 
Feelingfucked. Lite... pubertalt. Men jag antar att det var så jag kände mig då. Det är okej. Det hinner hända mycket på ett år.

Twitter killed the blogg.

Jag såg någon ny serie igår på TV. Den handlade om relationer. En av tjejerna pratade om dejtingvärlden som en Twitter-värld. Att vi bara har 140 tecken på oss att fånga den andra personens intresse, att vi alla behöver en historia för att verka intressantare än vad vi kanske egentligen är vid en första kontakt. Jag vet inte om serien var så himla bra egentligen, men jag gillade just den biten. För även om jag vetat att det är så det fungerar sen jag började springa runt på krogen så tyckte jag hon sammanfattade det bra. En Twitter-värld.

Så det är där jag huserar numera. För att förbereda mig. För att skriva min egen historia. Bloggen? En dag återuppstår den nog. Starkare än innan, mindre än någonsin.

Save me from myself.

Jag sitter och funderar på hur många saker jag kommer hinna ångra innan det är dags för mig att plocka ner skylten. Säkert tusentals. Saker som blev fel. Människor man glömt och glidit ifrån. Beslut som man trodde var bra men som visade sig vara direkt dåliga. Jag fyller 25 i sommar. I allas ögon är jag en vuxen man. Men varför känner jag mig då fortfarande inte säker på egentligen någonting? Borde jag inte göra det nu? Varför sitter jag här och lyssnar på finstämd musik om känslor och känner mig liten? Många av mina gamla klasskompisar har läst klart nu. Andra har skaffat barn och familj. Och jag? Jag har inte kommit någonstans. Om en dryg månad fyller jag alltså 25. Herregud. Släkt och vänner kommer såklart att gratulera mig. Vi kommer äta gott och dricka oss hemskt berusade på allt som erbjuds. Det kommer vara tjo och tjim. Som om det var en prestation att fylla år. Det är det förstås inte. Istället kunde jag önska att någon kom fram och sa:

Grattis Patrik! 25 år ändå. Men vet du vad? Du är en besvikelse. Ta det inte personligt, men du har fan inte åstadkommit ett jävla skit. På 25 långa år. Ingenting, ingenstans har du tagit dig. Ikväll dricker vi för att glömma. För att du för en sekund inte ska känna dig som ett enda stort misslyckande. Okej? Skål!

Det hade varit överraskande. Och jäkligt uppfriskande. Jag har alltid uppskattat ärliga människor. Sen ska jag inte överdriva. Jag känner mig inte som ett enda stort misslyckande. Det gör jag faktiskt inte. Men jag önskar att jag visste vad jag vill. Enda sen jag var en vilsen tonåring har jag trott att jag en dag ska vakna upp och bara veta. Som om hela min kropp under natten skulle förvandlas till en kompass som plötsligt pekade ut en ny riktning; en ny väg att gå. En väg som leder mig någon annanstans än till dessa ständiga återvändsgränder och cirkulationsplatser som jag dagligen besöker. Men det lär inte hända. Inte i detta livet i alla fall.

Jag ska inte gräva ner mig. Inte idag. Nej, istället bäddar jag nog ner mig i soffan tuggandes på en morot och tittar på någon gammal film. Ja, så får det bli. Det är trots allt en sån dag idag.

True Colors.

Hoppsan. Jag hade visst glömt bort att jag lovade något från min barndom förutsatt att jag överlevde den där domedagen. Och överlevde gjorde jag ju. Enjoy.


Jag har alltid varit en tävlingsmänniska. Alltid varit beredd att gå lite längre än vad jag kanske borde göra för att vinna. Man kan tycka vad man vill om det, men det är bara så det alltid varit. Det spelar liksom ingen roll om det finns något att vinna eller om mina "medtävlanden" ens vet att vi tävlar. Det är något berusande med att känna att man är bäst på något. Hur enkelt och meningslöst det än må vara.

När jag var yngre så var jag dagbarn hos min farmor. Hon var dagmamma och hade förutom mig flera andra barn att ta hand om. Vi var ofta ute och promenerade tillsammans. Jag minns att det kunde ta en evighet att få på alla barnen deras kläder, och då inte minst på vintern när alla overaller, vantar och mössor skulle på. Ibland innan vi gick ut så fick vi en godis att suga på. Egentligen tror jag att det var världens svagaste halstablett men vi åt det i alla fall som godis. Hursomhelst. Den där godisen blev snabbt något som promenaderna kom att kretsa kring. Vem kunde ha kvar sin längst? Själv var jag aldrig med särskilt längre då jag alltid bet sönder den stackars lilla halstabletten. Om jag koncentrerade mig riktigt hårt så kunde jag ibland vara med i "tävlingen" en stund men så fort jag for iväg med tanken åt ett annat håll, om så bara för några sekunder, så var mina tänder där och gjorde processen kort med det som var kvar av tabletten.

Jag tror ingen annan förutom jag såg det som en tävling, men jag är inte helt säker. Säkert är i alla fall att det fanns barn som var överjävliga på det där. Tabletten tog liksom aldrig slut! Hur tusan skulle jag slå dom? En dag kom jag på det. Åh, det var ju så enkelt! Jag skulle fuska. Så en dag när alla andra började kalasa på den söta halstabletten så behöll jag min i handen och låtsades göra detsamma. Sen gick jag och frågade var och varannan minut hur det gick. Alla svarade så glatt och sa att dom hade si och så mycket kvar av sin tablett. Själv sa jag ingenting om ingen frågade, då ljög jag. En efter en fick till slut kasta in handduken och ge upp. Till slut var det bara dom allra bästa kvar. Då, när alla var på upploppet, så stoppade jag in min munnen. Konstigt nog var det ingen som blev förvånad över hur mycket jag hade kvar av min när deras tog slut. Jag ljög igen och sa att jag kommit på en ny taktik, nämligen att jag likt en hamster sparade den i kinden och att den då klarade sig mycket längre. Jag vet inte om dom verkligen köpte det eller om dom bara lät mig hållas. Det spelar ingen roll. För jag vann. Och vann. Och vann igen.

En dag så antar jag att vi slutade med det där. Men fram till den dagen så var jag kung på promenaderna. En fuskande kung absolut, men likväl kung. Sån är jag. Eller var. Jag vet inte riktigt.

Tack och god natt.

Idag, lördagen den 21'e maj 2011, ska jorden gå under. Det är i alla fall vad tidningarna skriver. Tydligen har någon gammal gubbe sagt att det är så. Han hade visserligen fel förra gången han sa att jorden skulle gå under, men då visade det sig att han hade räknat fel. Jag vet inte riktigt hur man räknar ut att jorden ska gå under så jag förlåter honom. Det kan ju inte vara helt lätt, tänker jag. Men nu ska det visst vara på riktigt. Jävlar i min låda.

Det är ingen bra dag för mig att dö på. Jag är förkyld och hostar. Febersvag. Jag önskar att jag hade fått vara frisk min sista dag i livet. Att jag hade kunnat vara ute i solen och kanske, kanske blivit lite berusad. Istället har jag legat nedbäddad i soffan och tittat på läskiga program om ormar och människor som inte är smartare än en femteklassare. Nu funderar jag på att avsluta dagen med en film. Innan allting stannar, innan jorden går under.

Åh. Jag vill ju vara full idag. Bara vandra omkring i ett härligt rus och le. Fan.

Nej, nu känner jag mig redo. För soffan. Döden däremot tror jag aldrig att man kan vara beredd på. Den får komma när den kommer. Om jag lever imorgon ska jag berätta om något från min barndom tänkte jag. Väl mött då.


När minnet sviker.

Meeeeen. Tror ni inte att jag glömde att köpa ett nytt batteri till den där jäkla brandvarnaren? Eller att fråga farsan om han kunde fixa det för den delen. Nu sitter den jäveln där och piper liksom bara för att retas. Jag får ta tag i detta nu. På ett eller annnat sätt ska aset ner.

I längtan efter helgen.

Fredag. Klockan är snart fyra och folk börjar gå hemåt. Själv sitter jag här i min kontorsstol och ja... sitter av tiden. Likt en brottsling på någon anstalt sitter jag här och väntar på att tiden ska gå. Turligt för mig så behöver jag inte vänta så länge. Nej, om en dryg timme får jag ju faktiskt gå hem. Tills dess tror jag att jag ägnar mig åt att slå ihjäl lite tid på youtube. Mycket Veronica Maggio såklart, men just nu sitter jag med glansiga ögon och lyssnar på ett tragiskt livsöde. Jag kanske är lite blödig, men jag kan verkligen inte låta bli att älska den.

Fail.

Det är något fel på brandvarnaren som är installerad i hallen. Den liksom tjuter till lite då och då. Jag skulle tippa på att det är batteriet som börjar ta slut, men helt säker är jag förstås inte. Detta har i alla fall pågått i några dagar nu så när jag kom hem från träningen tidigare idag så fick jag nog, drog fram en stol från köksfönster och tänkte att det nu var dags att äntligen åtgärda det där eviga pipandet. Problemet är bara att dom jävlarna som installerat min brandvarnare var riktiga klåpare. Det står nämligen att man ska vrida åt ena håller för att öppna det, och åt andra håller för att dra åt. Bra, toppen, perfekt. Jo, om skiten hade suttit fast. När jag försöker dra åt något håll så snurrar skiten bara runt, runt, runt. Det biter liksom inte. Och när jag försöker greppa tag i den med två händer för att hålla fast den så kommer jag hela tiden åt test-knappen av misstag. Den där förbannade knappen är så oerhört korkat placerat att jag får god lust att ringa upp snubben som konstruerade modellen och fråga vad tusan han tänkte med. Men å andra sidan tänker jag att om bara brandvaranaren hade suttit fast ordentligt från början hade det inte varit något problem. Åh.

Jag fick i alla fall ge mig till slut. Av respekt för grannarna då jag förde ett satans oljud. Det är i alla fall den officiella förklaringen. Imorgon är det jag som köper ett nytt batteri och ber pappa fixa det där. Man vill ju inte brinna inne liksom.


Så jävla otäckt.

Det otäckaste jag vet är fortfarande ormar, fästingar, cancer och tjejer som av någon oförklarlig anledning tycker det är originellt och lite festligt att klä ut sig till killar så fort dom får chansen. Usch.

Jag följer med dig hem ikväll, för jag vill inte vara själv.

Det är märkligt det här med tid. Timmar som försvinner, dagar som går. År efter år som flyter samman och blandas ihop. Jag var världens ensammaste människa. För tio år sedan. I alla fall kände jag mig som det. Idag är det lördag. Klockan är strax efter nio på kvällen och solen har precis gått ner över horisonten och lämnat denna härliga försommarkväll att frysa ihjäl. Själv sitter jag inne. Ensam och varm. Jag antar att det inte finns något ont som inte för något gott med sig.

Nämnade jag att det är lördagkväll? I mitt vitrinskåp står det alla möjliga sorters alkoholhaltiga drycker och väntar på att förtäras. Och även om jag känner ett oväntat starkt sug efter att berusa mig så tänker jag nej, inte ikväll. På Spotify slumpas Jumper på och jag sjunger med i löjlig men ändå härlig 90-talsrefräng om tapetklister under någons skor. Nu, tänker jag. Nu vore det rätt härligt att vara full.

Mina vänner är och grillar. Dom är säkert glada och lite fulla. Någon tyckte att det var en bra idé att jag skulle ansluta och umgås lite. Men även om jag uppskattade inbjudan så tackade jag nej. Jag känner mig inte helt bekväm med deras andra kompisar. Och jag tror minsann inte att dom känner sig så bekväma med mig heller. Jag tror dom tittar på mig och ser en gammal trött jävel utan stil, attraktivt utseende eller attityd. Och vet ni vad? Jag klandrar dom inte.

Jag sitter här ikväll och saknar. Gamla vänner, gamla kärlekar. Tider som sedan länge tagit slut och försvunnit. Det är märkligt det där med saknad. Hela "gräster är alltid grönare på andra sidan"-tänket. Varför känns alltid det som man lämnat och tagit farväl av som det bästa som hänt en? För ett drygt år sedan tog det slut med en flicka som jag tyckte mycket om. Hon hemsöker mig än. Det var ganska stormigt, men kvar finns bara det fina. Ja, det är konstigt det där med saknad. Och tid. Fan vad konstigt det är ändå. Ändå.

Ändå.


Variation förnöjer.

Frukost sägs ju vara dagens viktigaste mål. Snicksnack, säger jag. Frukost är dagens tråkigaste mål. Vem tusan är hungrig på morgonen? Dessutom är det så lätt hänt att frukosten ser precis likadan ut dag efter dag, vecka efter vecka. Det kan vara allt från någon torr smörgås med en ostskiva på till en tallrik cornflakes och ett glas juice.

Själv ser jag mig som ett föredöme som vägrar fastna i tråkiga rutiner. Igår till exempel åt jag en vanlig Svenssonfrukost; två grova smörgåsar med billig kalkon på. Sen när jag vaknade i morse så kände jag mig lite mer exotisk, lite mer spännande. Så idag blev det glasstårta till frukost. Ärligt talat hade jag väntat mig applåder och allmänt ståhej kring mitt originella val, men istället var det mest folk som pratade om hur ohälsosamt det var med glass till frukost. Jag hade god lust att bara ställa mig upp och skrika:

MEN NI ÄR JU FÖR FAN FETA SOM GRISAR ALLIHOPA, LÅT MIG ÄTA MIN JÄVLA GLASSTÅRTA I FRED!

Men det gjorde jag förstås inte utan istället skrattade jag lite blygt och nickade instämmande. Sån är jag.




(anledningen till att jag åt glasstårta till frukost idag är inte att jag är en så häftig person som jag vill ge sken av att vara. nej, faktum är att det var min pappa som bjöd eftersom han fyller år idag och då vi inte har någon fungerade frys här på jobbet så fick det bli frukostfika. i övrigt är sanningshalten i inlägget ovan mycket hög)


Everybody's changing.

Hon har precis gått och lagt sig. Ja, min vän alltså. Kvar finns bara hennes ord. Vi pratade om kärlek. Och om känslor. Hon har snöat in på en snubbe och nu var allt suddigt, luddigt och oklart. Jobbigt såklart, men jag tror att hon kom fram till vad som behövde göras till slut. Fast jag vet av erfarenhet att det är lätt att säga en sak och sedan göra en annan. Vi får väl se vad det slutar. Jag önskar henne i alla fall inget annat än lycka.

Hursomhelst så fick vårt lilla samtal mig att tänka efter. På relationer i mitt liv som varit suddiga, luddiga och oklara. Det är förstås alldeles för många. Och på tok för massivt för att gå in på i detalj såhär en tisdagsnatt som denna. Men något måste jag förstås bjuda på nu när jag trillat in på det här spåret.

När jag var ung så var det många som tyckte att jag var svår. Mystisk och inåtsluten. Jag vet egentligen inte varför, det bara var så antar jag. Och det låg antagligen inte så mycket sanning i dom påståendena. Däremot var jag mentalt störd. Det kan låta hårt men jag vet inte hur man annars ska kunna förklara att jag bad en tjej jag pratat med ett längre tag, och som jag faktiskt tyckte väldigt bra om, att sluta skriva till mig utan förklaring. Hon blev ledsen och även om jag saknade henne ibland vill jag minnas att jag var ganska nöjd med hur det blev till slut. Anledningen? För att hennes skrivspråk inte var... attraktivt nog. Jag ska inte säga att jag går igång på att se en versal följas av ljuvliga gemener, men jag tycker fortfarande att det är snyggt och lite sexigt när tjejer skriver ordentligt. Idag hade jag nog kunnat leva med att dejta en tjej som inte skriver perfekt svenska men det var annorlunda då. Det är väl bara att konstatera att jag var en trasig tonåring. Knäppt var det i alla fall. Jävligt knäppt till och med.


My hometown.

Jag var på födelsedagskalas hemma hos min farmor och farfar förut. Det kändes som om jag varit på exakt samma kalas i hela mitt liv. Precis som jag vill att det ska vara. Men det var inte det jag tänkte berätta om.

Vill ni veta en otroligt rolig sak? I samma trappuppgång som min farmor och farfar bor så har det flyttat in en massa invandrare. Faktum är att hela Moholm har blivit en mindre flyktingförläggning. Och jag lägger ingen värdering i det, bara konstaterar att det inte är samma Moholm som jag tyckte var världens tryggaste och tråkigaste ställe på jorden när jag växte upp. Hursomhelst. När man går där i trappan upp mot den lilla lägenhet där jag spenderat hundratals timmar så går man förbi en dörr varpå det sitter en lapp. På lappen står det: Don't smoke her! Jag ska ärligt säga att jag är lite osäker på huruvida det är något utropstecken på slutet eller inte, men ändå. Don't smoke her. Jag kan inte hjälpa att tycka det är underbart roligt.

RSS 2.0