True Colors.
Hoppsan. Jag hade visst glömt bort att jag lovade något från min barndom förutsatt att jag överlevde den där domedagen. Och överlevde gjorde jag ju. Enjoy.
Jag har alltid varit en tävlingsmänniska. Alltid varit beredd att gå lite längre än vad jag kanske borde göra för att vinna. Man kan tycka vad man vill om det, men det är bara så det alltid varit. Det spelar liksom ingen roll om det finns något att vinna eller om mina "medtävlanden" ens vet att vi tävlar. Det är något berusande med att känna att man är bäst på något. Hur enkelt och meningslöst det än må vara.
När jag var yngre så var jag dagbarn hos min farmor. Hon var dagmamma och hade förutom mig flera andra barn att ta hand om. Vi var ofta ute och promenerade tillsammans. Jag minns att det kunde ta en evighet att få på alla barnen deras kläder, och då inte minst på vintern när alla overaller, vantar och mössor skulle på. Ibland innan vi gick ut så fick vi en godis att suga på. Egentligen tror jag att det var världens svagaste halstablett men vi åt det i alla fall som godis. Hursomhelst. Den där godisen blev snabbt något som promenaderna kom att kretsa kring. Vem kunde ha kvar sin längst? Själv var jag aldrig med särskilt längre då jag alltid bet sönder den stackars lilla halstabletten. Om jag koncentrerade mig riktigt hårt så kunde jag ibland vara med i "tävlingen" en stund men så fort jag for iväg med tanken åt ett annat håll, om så bara för några sekunder, så var mina tänder där och gjorde processen kort med det som var kvar av tabletten.
Jag tror ingen annan förutom jag såg det som en tävling, men jag är inte helt säker. Säkert är i alla fall att det fanns barn som var överjävliga på det där. Tabletten tog liksom aldrig slut! Hur tusan skulle jag slå dom? En dag kom jag på det. Åh, det var ju så enkelt! Jag skulle fuska. Så en dag när alla andra började kalasa på den söta halstabletten så behöll jag min i handen och låtsades göra detsamma. Sen gick jag och frågade var och varannan minut hur det gick. Alla svarade så glatt och sa att dom hade si och så mycket kvar av sin tablett. Själv sa jag ingenting om ingen frågade, då ljög jag. En efter en fick till slut kasta in handduken och ge upp. Till slut var det bara dom allra bästa kvar. Då, när alla var på upploppet, så stoppade jag in min munnen. Konstigt nog var det ingen som blev förvånad över hur mycket jag hade kvar av min när deras tog slut. Jag ljög igen och sa att jag kommit på en ny taktik, nämligen att jag likt en hamster sparade den i kinden och att den då klarade sig mycket längre. Jag vet inte om dom verkligen köpte det eller om dom bara lät mig hållas. Det spelar ingen roll. För jag vann. Och vann. Och vann igen.
En dag så antar jag att vi slutade med det där. Men fram till den dagen så var jag kung på promenaderna. En fuskande kung absolut, men likväl kung. Sån är jag. Eller var. Jag vet inte riktigt.
Jag har alltid varit en tävlingsmänniska. Alltid varit beredd att gå lite längre än vad jag kanske borde göra för att vinna. Man kan tycka vad man vill om det, men det är bara så det alltid varit. Det spelar liksom ingen roll om det finns något att vinna eller om mina "medtävlanden" ens vet att vi tävlar. Det är något berusande med att känna att man är bäst på något. Hur enkelt och meningslöst det än må vara.
När jag var yngre så var jag dagbarn hos min farmor. Hon var dagmamma och hade förutom mig flera andra barn att ta hand om. Vi var ofta ute och promenerade tillsammans. Jag minns att det kunde ta en evighet att få på alla barnen deras kläder, och då inte minst på vintern när alla overaller, vantar och mössor skulle på. Ibland innan vi gick ut så fick vi en godis att suga på. Egentligen tror jag att det var världens svagaste halstablett men vi åt det i alla fall som godis. Hursomhelst. Den där godisen blev snabbt något som promenaderna kom att kretsa kring. Vem kunde ha kvar sin längst? Själv var jag aldrig med särskilt längre då jag alltid bet sönder den stackars lilla halstabletten. Om jag koncentrerade mig riktigt hårt så kunde jag ibland vara med i "tävlingen" en stund men så fort jag for iväg med tanken åt ett annat håll, om så bara för några sekunder, så var mina tänder där och gjorde processen kort med det som var kvar av tabletten.
Jag tror ingen annan förutom jag såg det som en tävling, men jag är inte helt säker. Säkert är i alla fall att det fanns barn som var överjävliga på det där. Tabletten tog liksom aldrig slut! Hur tusan skulle jag slå dom? En dag kom jag på det. Åh, det var ju så enkelt! Jag skulle fuska. Så en dag när alla andra började kalasa på den söta halstabletten så behöll jag min i handen och låtsades göra detsamma. Sen gick jag och frågade var och varannan minut hur det gick. Alla svarade så glatt och sa att dom hade si och så mycket kvar av sin tablett. Själv sa jag ingenting om ingen frågade, då ljög jag. En efter en fick till slut kasta in handduken och ge upp. Till slut var det bara dom allra bästa kvar. Då, när alla var på upploppet, så stoppade jag in min munnen. Konstigt nog var det ingen som blev förvånad över hur mycket jag hade kvar av min när deras tog slut. Jag ljög igen och sa att jag kommit på en ny taktik, nämligen att jag likt en hamster sparade den i kinden och att den då klarade sig mycket längre. Jag vet inte om dom verkligen köpte det eller om dom bara lät mig hållas. Det spelar ingen roll. För jag vann. Och vann. Och vann igen.
En dag så antar jag att vi slutade med det där. Men fram till den dagen så var jag kung på promenaderna. En fuskande kung absolut, men likväl kung. Sån är jag. Eller var. Jag vet inte riktigt.
Kommentarer
Trackback
