feelingfucked

Det är märkligt det här med tid. Timmar som försvinner, dagar som går. År efter år som flyter samman och blandas ihop. Jag var världens ensammaste människa. För tio år sedan. I alla fall kände jag mig som det. Idag är det lördag. Klockan är strax efter nio på kvällen och solen har precis gått ner över horisonten och lämnat denna härliga försommarkväll att frysa ihjäl. Själv sitter jag inne. Ensam och varm. Jag antar att det inte finns något ont som inte för något gott med sig.

Nämnade jag att det är lördagkväll? I mitt vitrinskåp står det alla möjliga sorters alkoholhaltiga drycker och väntar på att förtäras. Och även om jag känner ett oväntat starkt sug efter att berusa mig så tänker jag nej, inte ikväll. På Spotify slumpas Jumper på och jag sjunger med i löjlig men ändå härlig 90-talsrefräng om tapetklister under någons skor. Nu, tänker jag. Nu vore det rätt härligt att vara full.

Mina vänner är och grillar. Dom är säkert glada och lite fulla. Någon tyckte att det var en bra idé att jag skulle ansluta och umgås lite. Men även om jag uppskattade inbjudan så tackade jag nej. Jag känner mig inte helt bekväm med deras andra kompisar. Och jag tror minsann inte att dom känner sig så bekväma med mig heller. Jag tror dom tittar på mig och ser en gammal trött jävel utan stil, attraktivt utseende eller attityd. Och vet ni vad? Jag klandrar dom inte.

Jag sitter här ikväll och saknar. Gamla vänner, gamla kärlekar. Tider som sedan länge tagit slut och försvunnit. Det är märkligt det där med saknad. Hela "gräster är alltid grönare på andra sidan"-tänket. Varför känns alltid det som man lämnat och tagit farväl av som det bästa som hänt en? För ett drygt år sedan tog det slut med en flicka som jag tyckte mycket om. Hon hemsöker mig än. Det var ganska stormigt, men kvar finns bara det fina. Ja, det är konstigt det där med saknad. Och tid. Fan vad konstigt det är ändå. Ändå.

Ändå.