Vad är det för jävla fel på mig egentligen?
När den första glödlampan gav upp så märktes det nästan ingen skillnad. Därför var det inget svårt val att ignorera det faktum att den behövdes bytas ut. Men när lampa nummer två tog ner skylten för några dagar sedan och lämnade sin vän lampa nummer tre ensam så märktes en klar skillnad. Hemskt störande såklart, men i min enfald trodde jag att jag skulle kunna stå ut med att lampan bara lyser upp mitt sovrum med 33 procent av dess kapacitet. Och det kunde jag också. Tills idag då det vill säga.
Jag vet inte varför egentligen men helt plötsligt så kände jag en stark lust att fixa till lampan. Så jag studsade upp i sängen för att komma åt att avlägsna lampskärmen av vitfärgat glas. Men det var inte så lätt kan jag säga. Inte så lätt alls. Den vägrade nämligen. Och jag försökte med allt. Jag skruvade på den åt båda hållen utan att den ville lossna. Jag drog i den lite försöktigt. När inte det fungerade så drog jag i den lite mindre försöktigt också, men inte heller det visade sig särskilt effektivt. Efter kanske fem minuter gav jag upp. Jag misslyckades med att byta glödlampor. Har ni hört på maken? Vad är det för jävla fel på mig egentligen? Jag klev ner från sängen lugnt och försöktigt. Inga svordomar, inga förhastade rörelser - inga tecken på frustration. Hade någon sett mig hade denna personen tänkt för sig själv att jag visserligen var en komplett jubelfåne som inte kunde byta ett par glödlampor, men att jag i nederlagets stund ändå uppträdde nobelt. Om denna fiktiva person hade kunnat läsa mina tankar hade det varit en helt annan historia...
JÄVLA FÖRBANNADE CPFITTLAMPA! DÖ DITT FANSKAP, DÖ!!!
Livet är en fest.
Jag går ut i köket. Det är disk överallt. Försöker göra något åt saken men bränner mig på det varma vattnet, svär och tycker synd om mig själv. Efter någon millesekund slår det mig att jag överdrivit, att det verkligen inte gjorde så ont som jag ville ha det till. Det gör mig trött och besviken på mig själv. Bestämmer mig för att genast lämna köket. Och med det så förblir disken odiskad i några dagar till. Livet är en fest.
Jag skickar iväg ett sms. Försöker låta bli att vänta mig ett svar men blir ändå gravt besviken när det aldrig kommer något. Så jag väntar. Och väntar. Jag ger henne tid. Men nej, det kommer inget svar. Lägger mig i soffan och slår på TV:n. Hästar, dom pratar om hästar. Jag somnar. Och så vaknar jag igen. Två timmar har försvunnit av min söndag men min mobiltelefon har fortfarande inga ord som väntar på mig. Och precis som om tiden stått still så pratar dom fortfarande om hästar på TV:n. Livet är en fest.
Jag, jag, jag. Allt är bara jag, jag, jag. Och? Livet är en fest.
Veckans bästa dag.
Fredag. Vaknade sent, åkte till jobbet. Gjorde ingenting förrän det var dags för lunch. Åkte till Skövdes bästa thairestaurang och försökte äta min vikt i friterad kyckling och diverse biffgrytor. Jag antar att jag misslyckades, men det kan inte ha varit med några stora marginaler.
Kommer hem (helt desperat, har jobbat som fan) och slänger mig i soffan. Top Chef. Detta TV-programmens Rolls-Royce. En timme bara flyger förbi, och jag svär irriterat på klockan hängandes på vardagsrumsväggen som om den bar ansvaret för att allt jag gillar tycks ta slut snabbare än jag önskar.
Tänker åka och träna men ändrar mig i sista sekund. Styr mot Coop Forum istället. Handlar, handlar som fan. Kommmer hem. Yoghurt i hela plastpåsen. Men jag blir inte arg. Bara uppgiven. Torkar systematiskt av allting. Det doftar svagt av kemiskt framställd jordgubbe. Ställer in allt i kylskåpet utom paketet med kycklingklubbor som jag istället river upp. En efter en äter jag upp dom. Det är till hälften mekaniskt och till andra hälften djuriskt. Bara sätter tänderna i köttet och tuggar i mig allt tills klubba efter klubba endast består av ben. Jag är kladdig, både runt munnen och över hela högerhanden. Aldrig har jag känt mig lika manlig.
Äter upp och torkar av mig. Tänker att jag behöver se lite anständig ut, men kommer på mig själv med att vara alldeles ensam varpå jag slänger av mig mina blåjeans och drar på mig ett par slitna mjukisbyxor istället. Ska man vara ensam ska man vara det med stil. Sätter mig vid datorn och lyssnar på musik jag kan både utan och innan. Det gör mig både glad och ledsen. Mest ledsen tror jag. Men va fan, tänker jag. Det är trots allt fortfarande fredag.
(och på en fredag får man aldrig vara något annat än glad)
Dagens insikt.
Något av det godaste jag vet är bananpaj. Och är jag på McDonalds tar jag mer än gärna en bananmilkshake till hamburgaren. När jag handlar lösgodis händer det då och då att det slinker med några skumbananer. Förstår ni? Jag gillar ju smaken av banan. Ibland till och med väldigt mycket. Men jag gillar inte bananer. Inte längre. Blä.
Det töntigaste jag vet.
Jag är inte så värst cool. Det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Därför känns det lite fel av mig att hänga ut något som det töntigaste jag vet. Men jag kan inte hjälpa det. Detta är nämligen för mycket.
Snälla, rara, söta, underbara människor. Sluta kalla cigaretter för cancerpinnar. Det är bara så hopplöst töntigt.
