My hometown.
Jag var på födelsedagskalas hemma hos min farmor och farfar förut. Det kändes som om jag varit på exakt samma kalas i hela mitt liv. Precis som jag vill att det ska vara. Men det var inte det jag tänkte berätta om.
Vill ni veta en otroligt rolig sak? I samma trappuppgång som min farmor och farfar bor så har det flyttat in en massa invandrare. Faktum är att hela Moholm har blivit en mindre flyktingförläggning. Och jag lägger ingen värdering i det, bara konstaterar att det inte är samma Moholm som jag tyckte var världens tryggaste och tråkigaste ställe på jorden när jag växte upp. Hursomhelst. När man går där i trappan upp mot den lilla lägenhet där jag spenderat hundratals timmar så går man förbi en dörr varpå det sitter en lapp. På lappen står det: Don't smoke her! Jag ska ärligt säga att jag är lite osäker på huruvida det är något utropstecken på slutet eller inte, men ändå. Don't smoke her. Jag kan inte hjälpa att tycka det är underbart roligt.
Vill ni veta en otroligt rolig sak? I samma trappuppgång som min farmor och farfar bor så har det flyttat in en massa invandrare. Faktum är att hela Moholm har blivit en mindre flyktingförläggning. Och jag lägger ingen värdering i det, bara konstaterar att det inte är samma Moholm som jag tyckte var världens tryggaste och tråkigaste ställe på jorden när jag växte upp. Hursomhelst. När man går där i trappan upp mot den lilla lägenhet där jag spenderat hundratals timmar så går man förbi en dörr varpå det sitter en lapp. På lappen står det: Don't smoke her! Jag ska ärligt säga att jag är lite osäker på huruvida det är något utropstecken på slutet eller inte, men ändå. Don't smoke her. Jag kan inte hjälpa att tycka det är underbart roligt.
What's really freaking me out.
Jag har alltid varit ganska rädd av mig. För feg för att åka bergochdalbana. Rädd för höjder, ormar, cancer och kor. Och så vidare. Men allt det där känns ändå som något jag kan kontrollera. Något jag kan undvika. Vill ni veta vad som skrämmer skiten ur mig? Detta.
Ett skepp kommer lastat med motsägelser och klichéer.
Det här med nyårslöften är en jävligt intressant grej. Det är så otroligt lätt att såga dom. Ändå slutar det ofta med att man står där strax efter tolvslaget och viskar tyst för sig själv att nu, nu jävlar ska det och det bli bättre eller förändras.
Förr gillade jag nyårslöften. Brukade se nyår som en omstart och dessa löften som en garanti för att denna omstart faktiskt var början på något bättre. Det gick alltid åt helvete. Ärligt talat tror jag inte att jag har lyckats hålla ett enda nyårslöfte - någonsin. Och då har jag ändå haft ett par genom åren. Oftast har dom varit rätt oskyldiga och tråkiga, men ibland har jag lovat mig något större. Men som sagt, det har alltid slutat i besvikelse. Därför har jag slutat nu. Inga mer nyårslöften. Aldrig någonsin. Inte behöver väl jag lova mig själv någonting för att jag ska bli en bättre människa? Det låter bara fel.
Förr gillade jag nyårslöften. Brukade se nyår som en omstart och dessa löften som en garanti för att denna omstart faktiskt var början på något bättre. Det gick alltid åt helvete. Ärligt talat tror jag inte att jag har lyckats hålla ett enda nyårslöfte - någonsin. Och då har jag ändå haft ett par genom åren. Oftast har dom varit rätt oskyldiga och tråkiga, men ibland har jag lovat mig något större. Men som sagt, det har alltid slutat i besvikelse. Därför har jag slutat nu. Inga mer nyårslöften. Aldrig någonsin. Inte behöver väl jag lova mig själv någonting för att jag ska bli en bättre människa? Det låter bara fel.
Fast ja, det var egentligen inte mig detta skulle handla om. Det är nämligen så att jag har en vän som bloggar ganska så frekvent. Eller, vän och vän. Ytlig bekant stämmer bättre in på vår relation. Anyway. Hon skrev ett blogginlägg häromdagen om just nyårslöften. Det var den vanliga kritiska visan om hur tråkigt och dåligt det är att lova sig själv att sluta äta godis, börja träna, sluta röka och så vidare. Alla dessa klichéer. Hon var trött på det liksom. Okej, fine tänkte jag. Man får vara trött på det. Man får till och med, även om det känns väldigt upprepande och ointressant, skriva om hur trött man är på det. Men vad man absolut inte får göra är att gnälla och beklaga sig över allt det klichéartade med nyårslöften för att i slutklämmen nyårslova sig själv att ta vara på dagen. Att leva livet. Se varje dag som ett äventyr, varje människa man möter som en lärare. Hör ni hur det låter? Vilket jävla hyckleri. Det gör mig nästan förbannad.
