feelingfucked

Frukost sägs ju vara dagens viktigaste mål. Snicksnack, säger jag. Frukost är dagens tråkigaste mål. Vem tusan är hungrig på morgonen? Dessutom är det så lätt hänt att frukosten ser precis likadan ut dag efter dag, vecka efter vecka. Det kan vara allt från någon torr smörgås med en ostskiva på till en tallrik cornflakes och ett glas juice.

Själv ser jag mig som ett föredöme som vägrar fastna i tråkiga rutiner. Igår till exempel åt jag en vanlig Svenssonfrukost; två grova smörgåsar med billig kalkon på. Sen när jag vaknade i morse så kände jag mig lite mer exotisk, lite mer spännande. Så idag blev det glasstårta till frukost. Ärligt talat hade jag väntat mig applåder och allmänt ståhej kring mitt originella val, men istället var det mest folk som pratade om hur ohälsosamt det var med glass till frukost. Jag hade god lust att bara ställa mig upp och skrika:

MEN NI ÄR JU FÖR FAN FETA SOM GRISAR ALLIHOPA, LÅT MIG ÄTA MIN JÄVLA GLASSTÅRTA I FRED!

Men det gjorde jag förstås inte utan istället skrattade jag lite blygt och nickade instämmande. Sån är jag.

(anledningen till att jag åt glasstårta till frukost idag är inte att jag är en så häftig person som jag vill ge sken av att vara. nej, faktum är att det var min pappa som bjöd eftersom han fyller år idag och då vi inte har någon fungerade frys här på jobbet så fick det bli frukostfika. i övrigt är sanningshalten i inlägget ovan mycket hög)

Hon har precis gått och lagt sig. Ja, min vän alltså. Kvar finns bara hennes ord. Vi pratade om kärlek. Och om känslor. Hon har snöat in på en snubbe och nu var allt suddigt, luddigt och oklart. Jobbigt såklart, men jag tror att hon kom fram till vad som behövde göras till slut. Fast jag vet av erfarenhet att det är lätt att säga en sak och sedan göra en annan. Vi får väl se vad det slutar. Jag önskar henne i alla fall inget annat än lycka.

Hursomhelst så fick vårt lilla samtal mig att tänka efter. På relationer i mitt liv som varit suddiga, luddiga och oklara. Det är förstås alldeles för många. Och på tok för massivt för att gå in på i detalj såhär en tisdagsnatt som denna. Men något måste jag förstås bjuda på nu när jag trillat in på det här spåret.

När jag var ung så var det många som tyckte att jag var svår. Mystisk och inåtsluten. Jag vet egentligen inte varför, det bara var så antar jag. Och det låg antagligen inte så mycket sanning i dom påståendena. Däremot var jag mentalt störd. Det kan låta hårt men jag vet inte hur man annars ska kunna förklara att jag bad en tjej jag pratat med ett längre tag, och som jag faktiskt tyckte väldigt bra om, att sluta skriva till mig utan förklaring. Hon blev ledsen och även om jag saknade henne ibland vill jag minnas att jag var ganska nöjd med hur det blev till slut. Anledningen? För att hennes skrivspråk inte var... attraktivt nog. Jag ska inte säga att jag går igång på att se en versal följas av ljuvliga gemener, men jag tycker fortfarande att det är snyggt och lite sexigt när tjejer skriver ordentligt. Idag hade jag nog kunnat leva med att dejta en tjej som inte skriver perfekt svenska men det var annorlunda då. Det är väl bara att konstatera att jag var en trasig tonåring. Knäppt var det i alla fall. Jävligt knäppt till och med.