feelingfucked

Jag har på riktigt lite ångest över mitt cancer-skämt.

När jag var yngre och inte orkade gå till skolan brukade jag fejka halsont. Och som ett brev på posten fick jag nästan alltid ont i halsen på riktigt dagen efter. Nu skulle man kunna prata om något högre väsen som straffat mig för mina lögner, men jag tror inte det var så. Nej, jag tror mer det handlade om att jag ville att det skulle verka sanningstroget att jag verkligen hade ont i halsen så jag åt halstabletter som om det vore godis. Och att jag på något sätt då lurade halsen att jag faktiskt hade ont. Än idag brukar jag få lite ont i halsen när jag tar en halstablett utan anledning. Men nog om det nu.

Grejen är i alla fall den att jag inte vill skämta och låtsas att jag har cancer, för då intalar jag mig själv på ett högst undermedvetet plan att jag faktiskt har cancer och kommer dö en plågsam död. Man kan intala sig själv roligare saker har jag en känsla av.

Och ja, en sista avstickare. När jag gick på högstadiet hade jag en NO-lärare (yes, jag är så gammal) som brukade tillbakavisa min klagosång som jag alltid sjöng högt varje gång jag hade huvudvärk på hans lektioner med att jag skulle vara glad att jag hade huvudvärk. Det tydde ju faktiskt, mot all förmodan, på att jag hade något där uppe. Då tyckte jag att det var lite vitsigt sagt. På gränsen till roligt till och med. Idag förstår jag bara att det bevisar vilken jävla idiot jag var då. Det är ju för fan inte roligt. Ge mig ett par Alvedon istället för att komma med någon jävla kvasi-visdom satans NO-lärare! Så det så.