feelingfucked

Det finns en kille på mitt jobb. Eller kille och kille, han fyller 45 i sommar. Och han är allt jag inte klarar av.

Jag har svårt för hur han samtalar med mig. Hur han avslutar nästan varje mening med "eller hur?", precis som om att allt han sa var det smartaste jag någonsin hört och bara längtade efter att få instämma. Jag brukar nicka. Kolla åt ett annat håll och mumla något som jag själv inte ens förstår. Jag orkar liksom inte något annat.

Sen är han elak. Och när han varit det så skrattar han. Som för att rättfärdiga det. Som för att säga att det bara var på skämt, fastän det absolut inte var det. Jag låter honom hållas. Det biter liksom inte på mig.

En annan sak han gärna gör är att skryta om hur duktiga hans söner är på hockey. Och ja, inte bara det. Han skryter om hur mycket dom äter och till och med hur ofta dom bajsar. Att han dessutom har en seriös teori som går ut på att hockeyspelare i allmänhet är smartare än fotbollsspelare gör mig bara illamående.

Men allt detta är lugnt. Det som verkligen stör mig är snubbens humor. Eller ja, avsaknad av humor kanske jag ska säga. Han är nämligen väldigt gubbig i sin humor. Tänk Stefan och Krister, fast sexistiska och feta. Tänk Bert Karlsson. Tänk fräckisar. Det är hemskt. Fast det är inte allt. Nej, den sortens humor har jag vant mig vid. Den typiskt gubbiga. Det är när den blandas jag inte kan stålsätta mig mot den; jag vet liksom inte vad jag ska skydda mig mot när han öppnar sin mun. Och särskilt när den blandas med kiss och bajs-humor, vilket självklart är min arbetskamrats favorithumor.

Vet ni vad han gjorde en gång? Det var sen eftermiddag och således ganska folktomt i det kontorslandskap där vi sitter. Då kom han bort till mig och två arbetskamrater, satte sig på en stol några meter ifrån och ville ha vår uppmärksamhet. Anledning var att han ville att alla skulle höra hans ringsignal. Och så började han spela upp ett upprepande pruttljud. Om och om och om och om igen. Så där satt han, en snart 45-årig karl och lyssnar högt på pruttar medan han skrattar så att han nästan ligger dubbelvikt över stolsryggen. True story, jag lovar! Hade jag ägt en pistol hade jag skjutit honom där och då. Eller möjligtvis mig själv, så att jag sluppit den psykiska tortyren. Nu äger jag ingen pistol så jag kunde bara sitta där och försöka ignorera honom. Efter säkert fem minuter fick han nog och gick tillbaka till sin plats. Jag har ogillat honom sen dess.