Sanningen.
Sprang på en gammal polare ute på krogen i lördags. Vet ni vad han sa? Att det sorgligaste han visste var alla jävla skitbloggar som aldrig får några kommentarer. Jag skrattade till lite nervöst och höll med.
Min blogg är en jävla skittblogg. Det är ju tråkigt.
All these things that I've done.
När jag var yngre och inte orkade gå till skolan brukade jag fejka halsont. Och som ett brev på posten fick jag nästan alltid ont i halsen på riktigt dagen efter. Nu skulle man kunna prata om något högre väsen som straffat mig för mina lögner, men jag tror inte det var så. Nej, jag tror mer det handlade om att jag ville att det skulle verka sanningstroget att jag verkligen hade ont i halsen så jag åt halstabletter som om det vore godis. Och att jag på något sätt då lurade halsen att jag faktiskt hade ont. Än idag brukar jag få lite ont i halsen när jag tar en halstablett utan anledning. Men nog om det nu.
Grejen är i alla fall den att jag inte vill skämta och låtsas att jag har cancer, för då intalar jag mig själv på ett högst undermedvetet plan att jag faktiskt har cancer och kommer dö en plågsam död. Man kan intala sig själv roligare saker har jag en känsla av.
Och ja, en sista avstickare. När jag gick på högstadiet hade jag en NO-lärare (yes, jag är så gammal) som brukade tillbakavisa min klagosång som jag alltid sjöng högt varje gång jag hade huvudvärk på hans lektioner med att jag skulle vara glad att jag hade huvudvärk. Det tydde ju faktiskt, mot all förmodan, på att jag hade något där uppe. Då tyckte jag att det var lite vitsigt sagt. På gränsen till roligt till och med. Idag förstår jag bara att det bevisar vilken jävla idiot jag var då. Det är ju för fan inte roligt. Ge mig ett par Alvedon istället för att komma med någon jävla kvasi-visdom satans NO-lärare! Så det så.
Insikt.
1) Det finns verkligen ingen tid till att blogga för en sportnörd som mig.
2) Jag blir lätt psykiskt instabil av svenska motgångar.
Och ja. Egentligen har en tredje sak slagit mig också. Hårt som fan dessutom. Först tänkte jag hoppa över den insikten, men jag bjuder väl på den.
3) Jag börjar bli gammal.
Jaha? Och, kanske ni tänker. Flera gånger har jag varit nära (nåja...) att svimma när jag rest mig för fort från soffan. Det har bara snurrat till i skallen och jag har känt mig svag, okontrollerad och just gammal. Att denna yrsel senare övergått i små åskoväder i skallen (läs: kortvarig men absolut förjävlig huvudvärk) vet jag inte om det har med åldern att göra, eller att jag bara med stor sannolikhet har en tumör stor som en tennisboll under pannbenet. Fan vad otrevligt det låter ändå. Med lite perspektiv så... ja, det kanske inte är så farligt att bli äldre trots allt.
Något ni inte visste om mig.
Personligheter på jobbet, del 1.
Det finns en kille på mitt jobb. Eller kille och kille, han fyller 45 i sommar. Och han är allt jag inte klarar av.
Jag har svårt för hur han samtalar med mig. Hur han avslutar nästan varje mening med "eller hur?", precis som om att allt han sa var det smartaste jag någonsin hört och bara längtade efter att få instämma. Jag brukar nicka. Kolla åt ett annat håll och mumla något som jag själv inte ens förstår. Jag orkar liksom inte något annat.
Sen är han elak. Och när han varit det så skrattar han. Som för att rättfärdiga det. Som för att säga att det bara var på skämt, fastän det absolut inte var det. Jag låter honom hållas. Det biter liksom inte på mig.
En annan sak han gärna gör är att skryta om hur duktiga hans söner är på hockey. Och ja, inte bara det. Han skryter om hur mycket dom äter och till och med hur ofta dom bajsar. Att han dessutom har en seriös teori som går ut på att hockeyspelare i allmänhet är smartare än fotbollsspelare gör mig bara illamående.
Men allt detta är lugnt. Det som verkligen stör mig är snubbens humor. Eller ja, avsaknad av humor kanske jag ska säga. Han är nämligen väldigt gubbig i sin humor. Tänk Stefan och Krister, fast sexistiska och feta. Tänk Bert Karlsson. Tänk fräckisar. Det är hemskt. Fast det är inte allt. Nej, den sortens humor har jag vant mig vid. Den typiskt gubbiga. Det är när den blandas jag inte kan stålsätta mig mot den; jag vet liksom inte vad jag ska skydda mig mot när han öppnar sin mun. Och särskilt när den blandas med kiss och bajs-humor, vilket självklart är min arbetskamrats favorithumor.
Vet ni vad han gjorde en gång? Det var sen eftermiddag och således ganska folktomt i det kontorslandskap där vi sitter. Då kom han bort till mig och två arbetskamrater, satte sig på en stol några meter ifrån och ville ha vår uppmärksamhet. Anledning var att han ville att alla skulle höra hans ringsignal. Och så började han spela upp ett upprepande pruttljud. Om och om och om och om igen. Så där satt han, en snart 45-årig karl och lyssnar högt på pruttar medan han skrattar så att han nästan ligger dubbelvikt över stolsryggen. True story, jag lovar! Hade jag ägt en pistol hade jag skjutit honom där och då. Eller möjligtvis mig själv, så att jag sluppit den psykiska tortyren. Nu äger jag ingen pistol så jag kunde bara sitta där och försöka ignorera honom. Efter säkert fem minuter fick han nog och gick tillbaka till sin plats. Jag har ogillat honom sen dess.
