True Colors.
Jag har alltid varit en tävlingsmänniska. Alltid varit beredd att gå lite längre än vad jag kanske borde göra för att vinna. Man kan tycka vad man vill om det, men det är bara så det alltid varit. Det spelar liksom ingen roll om det finns något att vinna eller om mina "medtävlanden" ens vet att vi tävlar. Det är något berusande med att känna att man är bäst på något. Hur enkelt och meningslöst det än må vara.
När jag var yngre så var jag dagbarn hos min farmor. Hon var dagmamma och hade förutom mig flera andra barn att ta hand om. Vi var ofta ute och promenerade tillsammans. Jag minns att det kunde ta en evighet att få på alla barnen deras kläder, och då inte minst på vintern när alla overaller, vantar och mössor skulle på. Ibland innan vi gick ut så fick vi en godis att suga på. Egentligen tror jag att det var världens svagaste halstablett men vi åt det i alla fall som godis. Hursomhelst. Den där godisen blev snabbt något som promenaderna kom att kretsa kring. Vem kunde ha kvar sin längst? Själv var jag aldrig med särskilt längre då jag alltid bet sönder den stackars lilla halstabletten. Om jag koncentrerade mig riktigt hårt så kunde jag ibland vara med i "tävlingen" en stund men så fort jag for iväg med tanken åt ett annat håll, om så bara för några sekunder, så var mina tänder där och gjorde processen kort med det som var kvar av tabletten.
Jag tror ingen annan förutom jag såg det som en tävling, men jag är inte helt säker. Säkert är i alla fall att det fanns barn som var överjävliga på det där. Tabletten tog liksom aldrig slut! Hur tusan skulle jag slå dom? En dag kom jag på det. Åh, det var ju så enkelt! Jag skulle fuska. Så en dag när alla andra började kalasa på den söta halstabletten så behöll jag min i handen och låtsades göra detsamma. Sen gick jag och frågade var och varannan minut hur det gick. Alla svarade så glatt och sa att dom hade si och så mycket kvar av sin tablett. Själv sa jag ingenting om ingen frågade, då ljög jag. En efter en fick till slut kasta in handduken och ge upp. Till slut var det bara dom allra bästa kvar. Då, när alla var på upploppet, så stoppade jag in min munnen. Konstigt nog var det ingen som blev förvånad över hur mycket jag hade kvar av min när deras tog slut. Jag ljög igen och sa att jag kommit på en ny taktik, nämligen att jag likt en hamster sparade den i kinden och att den då klarade sig mycket längre. Jag vet inte om dom verkligen köpte det eller om dom bara lät mig hållas. Det spelar ingen roll. För jag vann. Och vann. Och vann igen.
En dag så antar jag att vi slutade med det där. Men fram till den dagen så var jag kung på promenaderna. En fuskande kung absolut, men likväl kung. Sån är jag. Eller var. Jag vet inte riktigt.
Tack och god natt.
Idag, lördagen den 21'e maj 2011, ska jorden gå under. Det är i alla fall vad tidningarna skriver. Tydligen har någon gammal gubbe sagt att det är så. Han hade visserligen fel förra gången han sa att jorden skulle gå under, men då visade det sig att han hade räknat fel. Jag vet inte riktigt hur man räknar ut att jorden ska gå under så jag förlåter honom. Det kan ju inte vara helt lätt, tänker jag. Men nu ska det visst vara på riktigt. Jävlar i min låda.
Det är ingen bra dag för mig att dö på. Jag är förkyld och hostar. Febersvag. Jag önskar att jag hade fått vara frisk min sista dag i livet. Att jag hade kunnat vara ute i solen och kanske, kanske blivit lite berusad. Istället har jag legat nedbäddad i soffan och tittat på läskiga program om ormar och människor som inte är smartare än en femteklassare. Nu funderar jag på att avsluta dagen med en film. Innan allting stannar, innan jorden går under.
Åh. Jag vill ju vara full idag. Bara vandra omkring i ett härligt rus och le. Fan.
Nej, nu känner jag mig redo. För soffan. Döden däremot tror jag aldrig att man kan vara beredd på. Den får komma när den kommer. Om jag lever imorgon ska jag berätta om något från min barndom tänkte jag. Väl mött då.
När minnet sviker.
I längtan efter helgen.
Fail.
Det är något fel på brandvarnaren som är installerad i hallen. Den liksom tjuter till lite då och då. Jag skulle tippa på att det är batteriet som börjar ta slut, men helt säker är jag förstås inte. Detta har i alla fall pågått i några dagar nu så när jag kom hem från träningen tidigare idag så fick jag nog, drog fram en stol från köksfönster och tänkte att det nu var dags att äntligen åtgärda det där eviga pipandet. Problemet är bara att dom jävlarna som installerat min brandvarnare var riktiga klåpare. Det står nämligen att man ska vrida åt ena håller för att öppna det, och åt andra håller för att dra åt. Bra, toppen, perfekt. Jo, om skiten hade suttit fast. När jag försöker dra åt något håll så snurrar skiten bara runt, runt, runt. Det biter liksom inte. Och när jag försöker greppa tag i den med två händer för att hålla fast den så kommer jag hela tiden åt test-knappen av misstag. Den där förbannade knappen är så oerhört korkat placerat att jag får god lust att ringa upp snubben som konstruerade modellen och fråga vad tusan han tänkte med. Men å andra sidan tänker jag att om bara brandvaranaren hade suttit fast ordentligt från början hade det inte varit något problem. Åh.
Jag fick i alla fall ge mig till slut. Av respekt för grannarna då jag förde ett satans oljud. Det är i alla fall den officiella förklaringen. Imorgon är det jag som köper ett nytt batteri och ber pappa fixa det där. Man vill ju inte brinna inne liksom.
Så jävla otäckt.
Jag följer med dig hem ikväll, för jag vill inte vara själv.
Det är märkligt det här med tid. Timmar som försvinner, dagar som går. År efter år som flyter samman och blandas ihop. Jag var världens ensammaste människa. För tio år sedan. I alla fall kände jag mig som det. Idag är det lördag. Klockan är strax efter nio på kvällen och solen har precis gått ner över horisonten och lämnat denna härliga försommarkväll att frysa ihjäl. Själv sitter jag inne. Ensam och varm. Jag antar att det inte finns något ont som inte för något gott med sig.
Nämnade jag att det är lördagkväll? I mitt vitrinskåp står det alla möjliga sorters alkoholhaltiga drycker och väntar på att förtäras. Och även om jag känner ett oväntat starkt sug efter att berusa mig så tänker jag nej, inte ikväll. På Spotify slumpas Jumper på och jag sjunger med i löjlig men ändå härlig 90-talsrefräng om tapetklister under någons skor. Nu, tänker jag. Nu vore det rätt härligt att vara full.
Mina vänner är och grillar. Dom är säkert glada och lite fulla. Någon tyckte att det var en bra idé att jag skulle ansluta och umgås lite. Men även om jag uppskattade inbjudan så tackade jag nej. Jag känner mig inte helt bekväm med deras andra kompisar. Och jag tror minsann inte att dom känner sig så bekväma med mig heller. Jag tror dom tittar på mig och ser en gammal trött jävel utan stil, attraktivt utseende eller attityd. Och vet ni vad? Jag klandrar dom inte.
Jag sitter här ikväll och saknar. Gamla vänner, gamla kärlekar. Tider som sedan länge tagit slut och försvunnit. Det är märkligt det där med saknad. Hela "gräster är alltid grönare på andra sidan"-tänket. Varför känns alltid det som man lämnat och tagit farväl av som det bästa som hänt en? För ett drygt år sedan tog det slut med en flicka som jag tyckte mycket om. Hon hemsöker mig än. Det var ganska stormigt, men kvar finns bara det fina. Ja, det är konstigt det där med saknad. Och tid. Fan vad konstigt det är ändå. Ändå.
Ändå.
